Våra starka känslor

Förälskelsen och sexualiteten

Den ljuvaste av dem alla. Säg den diktare som inte försökt att beskriva förälskelsen. Eller den slagerförfattare som inte upprepar ordet älska på varannan rad.

Om en art ska överleva vill det till att fertiliteten är på plus. Vi människor överbefolkar ju värden så egentligen borde den vara på minus ett tag. Men eftersom det är våra förfäders gener vi går och bär på får dom bestämma takten.

Kärlek vid första ögonkastet är en kalkyl som säger: Hon/han har sådana gener att de skulle passa alldeles utmärkt till mitt blivande barn.

När så valet är gjort duger det inte med att åka runt och titta på kyrkor och ruiner, nej då ska det knullas! Förälskelsen fångar de två i ett rus där omgivningen visserligen blir vackrare men ovidkommande. Det finns ingen annan karl eller kvinna som kan konkurrera med den utvalde. Varje tillfälle som ges ägnas till att utbyta kroppsvätskor. Det ska bli ett barn! Det ska bli ett barn! ropar våra gener.

Efter någon eller några månader tror våra gener att nu har det nog tagit sig, nu behöver du inte vara fullt så tokig längre. Och förälskelsen klingar av. Ofta blir man besviken då. Man tror att man valt fel partner eftersom det inte känns så starkt längre. Men lugn, det kommer snart ädlare och mer bestående känslor!

Kyssen

Kyssen ger onekligen starka känslor. Det pirrar både här och där. En underlig procedur om man ser det helt krasst.

När min flicka Ellen föddes berättade barnmorskan att alla antikroppar som modern har, har överförs till barnet. En smart konstruktion. Då blir ju inte barnet omedelbart smittat när det möter mamman för första gången. Men pappans baciller då och hans antikroppar? Ja finns det något bättre sätt att överföra baciller på än att bägge öppnar sina munnar, snurrar sina fuktiga tungar runt varandra och fullkomligt översköljer varandra med saliv och andedräkt. Den blivande modern tar emot baciller och utvecklar antikroppar som sedan överförs till barnet. Smart va!? Ovetenskapligt, men fullt möjligt att det är så det funkar.

Kärleken

Det är ganska självklart för oss att våra barn betyder mer för oss än andras barn eller att våra släktingar och vänner betyder mer än andra. Vi delar in oss i grupper. Familjen, släkten, vänner och andra som vi på något sätt känner samröre med. Vår kära familj är normalt den starkaste gruppen. Särskilt då barnen. De här individerna är inte bara viktiga för oss själva. I ett globalt perspektiv är det viktigt för en art att dess avkomma verkligen når fertil ålder och att alla individer skyddar sina grupper för att uppnå det målet.

För detta krävs det en inre drivkraft. Och den har vi kallat för något så vackert som kärlek, eller ännu vackrare på franska La more.

Det kan verka cyniskt att på detta sätt analysera kärlekens orsak eller ändamål. Men eftersom den är så stark har den naturligtvis ett syfte. Jag menar inte heller att kärleken är en banal känsla som bara har till uppgift att få oss att överleva som art. Eftersom dess roll är stor har den också en stor roll i vårt själsliv, och starka känslor är till för att vägleda oss utan att vi ska behöva tänka efter. Ge dig alltså hän i kärlekens mångskiftande rus.

Med den här definitionen av kärlek borde den finnas hos alla levande väsen som på något sätt måste skydda sin avkomma och art.

Sorgen och ältandet

Sorgen är svår att förklara som en överlevnadsteknisk strategi. Har någon dött kan man ju aldrig få tillbaka henne eller honom, än hur mycket man sörjer. Det verkar som om sorgen vore direkt destruktiv. Men eftersom den är så stark, måste den ha någon funktion.

Kärleken var ju till för att skydda våra närmaste mot lidande eller död. Den instinkten är mycket stark hos oss. Vi värnar om våra barn så starkt att vi skulle kunna gå i döden för dem.

Antag nu att det händer en smärre olycka med ditt barn. Du plåstrar och blåser och beter dig som en riktig hönsmamma.

Antag sedan att det händer något allvarligare, barnet blir av med en kroppsdel, ett finger eller en arm. Du kommer att älta detta under lång tid framöver. Varför? Jo, vi människor har fått en mekanism som gör att vi kan dra nytta av tidigare erfarenheter. Vi går igenom samma händelse gång efter annan. (Om jag inte hade tillåtit honom att gå till verkstaden …. etc). Försöker att hitta ett annat händelseförlopp som skulle ha räddat armen. Erfarenheten från ältandet ger inte tillbaka armen, men den gör oss bättre rustade nästa gång vi ställs i en liknande situation. Vi beter oss kanske annorlunda, visa efter vårt ältande.

Om så det värsta skulle hända. Barnet dör i en olycka eller på annat sätt. Vi blir alldeles förbi oss av sorg. Livet tappar sin mening. Vi berättar händelseförloppet för alla som vill höra på. Gång efter gång, gång efter gång. Vi ältar och vi ältar. Misslyckandet som vårdande förälder är ju fullkomlig.

Så stark är vår skyddande instinkt mot våra närmaste att allt runt om blir ett grått töcken om vi misslyckas. Vi går in i en fas där vi går igenom händelseförloppet ett oräkneligt antal gånger, för att vara bättre rustade i framtiden. Samma sak får bara inte hända igen.