Våra starka känslor

Förälskelsen och sexualiteten

Den ljuvaste av dem alla. Säg den diktare som inte försökt att beskriva förälskelsen. Eller den slagerförfattare som inte upprepar ordet älska på varannan rad.

Om en art ska överleva vill det till att fertiliteten är på plus. Vi människor överbefolkar ju värden så egentligen borde den vara på minus ett tag. Men eftersom det är våra förfäders gener vi går och bär på får dom bestämma takten.

Kärlek vid första ögonkastet är en kalkyl som säger: Hon/han har sådana gener att de skulle passa alldeles utmärkt till mitt blivande barn.

När så valet är gjort duger det inte med att åka runt och titta på kyrkor och ruiner, nej då ska det knullas! Förälskelsen fångar de två i ett rus där omgivningen visserligen blir vackrare men ovidkommande. Det finns ingen annan karl eller kvinna som kan konkurrera med den utvalde. Varje tillfälle som ges ägnas till att utbyta kroppsvätskor. Det ska bli ett barn! Det ska bli ett barn! ropar våra gener.

Efter någon eller några månader tror våra gener att nu har det nog tagit sig, nu behöver du inte vara fullt så tokig längre. Och förälskelsen klingar av. Ofta blir man besviken då. Man tror att man valt fel partner eftersom det inte känns så starkt längre. Men lugn, det kommer snart ädlare och mer bestående känslor!

Kyssen

Kyssen ger onekligen starka känslor. Det pirrar både här och där. En underlig procedur om man ser det helt krasst.

När min flicka Ellen föddes berättade barnmorskan att alla antikroppar som modern har, har överförs till barnet. En smart konstruktion. Då blir ju inte barnet omedelbart smittat när det möter mamman för första gången. Men pappans baciller då och hans antikroppar? Ja finns det något bättre sätt att överföra baciller på än att bägge öppnar sina munnar, snurrar sina fuktiga tungar runt varandra och fullkomligt översköljer varandra med saliv och andedräkt. Den blivande modern tar emot baciller och utvecklar antikroppar som sedan överförs till barnet. Smart va!? Ovetenskapligt, men fullt möjligt att det är så det funkar.

Kärleken

Det är ganska självklart för oss att våra barn betyder mer för oss än andras barn eller att våra släktingar och vänner betyder mer än andra. Vi delar in oss i grupper. Familjen, släkten, vänner och andra som vi på något sätt känner samröre med. Vår kära familj är normalt den starkaste gruppen. Särskilt då barnen. De här individerna är inte bara viktiga för oss själva. I ett globalt perspektiv är det viktigt för en art att dess avkomma verkligen når fertil ålder och att alla individer skyddar sina grupper för att uppnå det målet.

För detta krävs det en inre drivkraft. Och den har vi kallat för något så vackert som kärlek, eller ännu vackrare på franska La more.

Det kan verka cyniskt att på detta sätt analysera kärlekens orsak eller ändamål. Men eftersom den är så stark har den naturligtvis ett syfte. Jag menar inte heller att kärleken är en banal känsla som bara har till uppgift att få oss att överleva som art. Eftersom dess roll är stor har den också en stor roll i vårt själsliv, och starka känslor är till för att vägleda oss utan att vi ska behöva tänka efter. Ge dig alltså hän i kärlekens mångskiftande rus.

Med den här definitionen av kärlek borde den finnas hos alla levande väsen som på något sätt måste skydda sin avkomma och art.

Sorgen och ältandet

Sorgen är svår att förklara som en överlevnadsteknisk strategi. Har någon dött kan man ju aldrig få tillbaka henne eller honom, än hur mycket man sörjer. Det verkar som om sorgen vore direkt destruktiv. Men eftersom den är så stark, måste den ha någon funktion.

Kärleken var ju till för att skydda våra närmaste mot lidande eller död. Den instinkten är mycket stark hos oss. Vi värnar om våra barn så starkt att vi skulle kunna gå i döden för dem.

Antag nu att det händer en smärre olycka med ditt barn. Du plåstrar och blåser och beter dig som en riktig hönsmamma.

Antag sedan att det händer något allvarligare, barnet blir av med en kroppsdel, ett finger eller en arm. Du kommer att älta detta under lång tid framöver. Varför? Jo, vi människor har fått en mekanism som gör att vi kan dra nytta av tidigare erfarenheter. Vi går igenom samma händelse gång efter annan. (Om jag inte hade tillåtit honom att gå till verkstaden …. etc). Försöker att hitta ett annat händelseförlopp som skulle ha räddat armen. Erfarenheten från ältandet ger inte tillbaka armen, men den gör oss bättre rustade nästa gång vi ställs i en liknande situation. Vi beter oss kanske annorlunda, visa efter vårt ältande.

Om så det värsta skulle hända. Barnet dör i en olycka eller på annat sätt. Vi blir alldeles förbi oss av sorg. Livet tappar sin mening. Vi berättar händelseförloppet för alla som vill höra på. Gång efter gång, gång efter gång. Vi ältar och vi ältar. Misslyckandet som vårdande förälder är ju fullkomlig.

Så stark är vår skyddande instinkt mot våra närmaste att allt runt om blir ett grått töcken om vi misslyckas. Vi går in i en fas där vi går igenom händelseförloppet ett oräkneligt antal gånger, för att vara bättre rustade i framtiden. Samma sak får bara inte hända igen.

Likheter med djur

Se in i ett spädbarns ögon. Se sedan in i en hunds, en katts, en hamsters och en huggorms ögon. Visst är dom förunderligt lika. Detta oerhört komplicerade organ finns alltså hos alla däggdjur och nästan alla andra arter. Nog är det svårt att tänka sig en annan teori än att vi alla har en gemensam anfader. Ett svins organ är så lika våra att vi tom kan använda dem vid transplantationer.

På några punkter är vi ändå olika. Det är t.ex. svårt att se på ett djurs ansiktsuttryck om det njuter, är rädd eller pinas. Vi är så vana att använda ansiktsuttryck för att tolka känslor att vi lätt förleds att tro att den som inte kan meddela sig på detta vis inte har några känslor. Det är lättare att pina något som inte kan vädja till vår medkänsla genom sitt ansiktsuttryck.

Kan ett djur bli förälskat? Kan ett djur sörja? Kan ett djur njuta? Ja katter kan njuta, det hörs ju på att de kurrar, men en fågel då?

Jag tror att de flesta av våra starka känslor återfinns hos djur också. De finns helt enkelt där av överlevnadstekniska skäl.

Vad är ett jag?

En varg i flocken, en älg i skogen eller en mus i lövhögen, upplever de samma känsla av ett jag? Upplever de sig som centrum i universum? Bortsett från att de kanske inte vet vad universum är, tror jag att alla däggdjur som för sin överlevnad måste värna om sig själv känner sig som en individ på samma sätt som vi.

Om det finns en drift att skydda sig mot yttre faror, som det ju gör hos nästan allt levande, tror jag att det också finns en jag-uppfattning. Vi talar ofta om att djur ”bara lever efter sin instinkt”. Det tror jag också att de gör, men vi glömmer bort att vi människor också i mycket stor utsträckning gör det. Att skydda sig själv är en av de starkaste instinkterna.

När vi t. ex.står på en hög höjd känner vi svindel, en obehaglig känsla som gör att vi drar oss tillbaka från branten. Det är inte en medveten kalkyl i hjärnan som räknar ut att - om jag ramlar ner här nu så kommer min fallhastighet att vara roten ur 2 * pi * höjden i meter multiplicerat med 3,6 kilometer per timme- jag kommer förmodligen att dö. Nej, våra förfäder har redan räknat ut detta åt oss. Står vi på en hög höjd ryggar vi automatiskt.

Om vi däremot färdas med en bil i samma hastighet som vi skulle ha haft från den höga höjden, borde vi faktiskt få samma känsla, en slags fartfobi. Men farter hade våra förfäder ingen erfarenhet av, så därför saknas den skyddsmekanismen. Kanske kommer det om några hundra tusen år att finns en fartfobi inprogrammerad i framtidsmänniskan. En fobi som nutidens och de efterkommande leden ger i present till våra barnbarns barnbarns barn………..

Kroppen

Kroppens konstruktion hos allt levande är ett sådant underverk av modern ingenjörskonst att man direkt kan hänföra det till ett av universums mysterier. Den är i själva verket så komplicerad att det är lätt gjort att man faller till föga och förklarar den som ett underverk skapat av Gud. Hur skulle naturen själv kunna tänka ut något så oerhört komplicerat? Resonerade den kanske så här när det var dags att konstruera blodomloppet: ”Jaha, nu måste det ju transporteras ut näring och syre till alla kroppsdelar, om jag skulle göra några kanaler, eller rör för det kanske. De får inte vara för stela, de måste förgrena sig, de måste kunna reparera sig själva, det får bara rinna blod åt ett håll, de ska kunna släppa ut syre och näring, men släppa in koloxid och koldioxid” osv osv. Tänk hur den offertförfågan såg ut.

Tänk sedan att det fungerar exakt likadant hos alla däggdjur. Tag sedan ett öga, denna oerhört komplicerade och geniala kroppsdel.

Religionens roll

Först behöver vi titta på varför religionen har ett så starkt fäste hos oss människor. Alla kulturer i alla tider har haft någon form av religion, allt ifrån mystiska uppfattningar om en eller flera gudar till de mer intellektuella typ Buddismen.

Ett genomgående drag är att man förenklar mycket komplicerade saker. I den bibliska historien skapade Gud himmel och jord. Punkt slut. I buddismen dör man inte riktigt. Man vandrar vidare i en ny skepnad etc.

Den här förenklingen har sin poäng, och den har hjälpt människor i alla tider. Eftersom vi ändå inte kan få in i våra små hjärnor den fullständigt klara bilden av alltings ursprung och skeenden så transformerar vi om det till något mer konkret. Försök till exempel att föreställa dig var du var innan du föddes. Det är inte lätt. Eller var tar du vägen efter att du dör? Det är kanske ännu svårare, åtminstone om man inte har någon religiös plattform att stå på.

I alla religioner finns en förklaring till var vi hamnar efter döden. Alla uppmålar en vacker bild (I kristendomen är den bara vacker om man tror på Gud) av dödsdalen. Just förklaringar runt döden är, enligt min mening, ett av de starkaste skälen till våra religioners existens.

I religioner spelar naturen inte alltid den självklara roll som människor idag intuitivt känner att den borde göra.

Jag tror att den mystik och ödmjukhet vi känner inför livet, naturen och allt det storslagna, det som de kristna kallar skapelsen, är av en så komplicerad konstruktion att våra hjärnor helst bara bara vill buga och acceptera det som en gåva, skänkt av en högre makt.

När vi genom olika religiösa eller filosofiska trosbekännelser tror oss se en mening i detta storslagna, har vi överlämnat oss till något som är större än oss, något som förstår allt, utan att vi kräver att få det förklarat. Det ger tröst till oss människobarn som ändå aldrig kommer att fatta.

Om vi nu inte vill, eller kan, acceptera en högre makt, en skapare, en allsmäktig, är vi då utan tröst och mening? Nej, jag tror inte det. Kanske till och med tvärtom. Genom att tränga förbi de förenklade förklaringarna och se det storslagna i ett vidare perspektiv sätter vi inga gränser för det gudomliga, om man med det gudomliga menar den kraft och kärlek som finns i allt levande.