Med stigande ålder har det slagit mig att min syn på världen tenderar att bli mer och mer mystisk, mer och mer ogreppbar. Jag är ännu bara 61 och ser med spänning fram emot de kommande årens gåtfullheter.
Att sträva efter lycka ger enligt min mening motsatt effekt. Själva strävandet når aldrig fram till den flyktiga lyckan. Herman Hesse beskrev det bra i sin bok Siddharta där den lycksökande Siddharta till slut fann lyckan som färjkarl när han lyssnade på vågornas brus.
Min hypotes är att vi alla bär på något gudomligt, utan att behöva vara det minsta religiösa. Det gudomliga består av en mystisk sammansättning av våra förfäders arv. Det låter naturligtvis något flummigt, men är högst påtagligt i vårt dagliga liv. Alla våra starka känslor är ett arv vi fått för att överleva och söka oss till det trygga och ofarliga. det vi hos djur kallar för instinkt.
Kan t.ex kärlek och kyssen bara vara en instinkt? För att en känsla ska få kallas instinkt ska den ha ett syfte och den ska finnas där utan att vara inlärd.
Mina reflektioner över livet är på intet sett vetenskapligt grundade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar